I mitten av juli lärde jag mig snabbt att Aten har ett schema som inte syns i någon guidebok. Före tio är staden vänlig. Vid lunch har marmorn och asfalten laddats upp, och mellan tolv och fem hade jag flera dagar på över 38 grader. Det var så varmt att myndigheterna vid ett tillfälle stängde Akropolis mitt på dagen.

Det svåra är att nästan allt man vill se i Aten ligger utomhus, på kullar och utan skugga. Därför vände jag på dygnet. Jag var ute tidigt och gick inomhus när solen stod som högst. Sedan gick jag ut igen när kvällsbrisen kom och stannade ute länge.
Här är mina 12 tips i den ordning som fungerade för mig: tidig morgon, de heta timmarna inomhus eller i skugga och till sist kvällen.
Jag stod vid ingången några minuter före 08.00, då Akropolis öppnar under sommarsäsongen. En vanlig biljett kostar 30 euro, och jag bokade en tidsbokad entré på förhand. Den första timmen låg Parthenon i ett mjukt, snett ljus, och kön vid Propyléerna var fortfarande hanterbar.
Vid halv tio började marken stråla värme tillbaka. Då hade jag redan sett det jag ville och var på väg ner.
Precis nedanför Akropolis ligger Areopagen, en kal klippa med fri utsikt över Agoran och taken mot Monastiraki. Den kostar inget och har inga öppettider. Stenen är sliten och hal, så ta skor med bra grepp.
Jag satt där en kvart med vatten och en kanelbulle från ett bageri i Plaka. Det var den enda gången under dagen det kändes svalt att sitta i solen.
Antika Agoran ligger en kort promenad nedanför och öppnar också klockan 08.00. Jag kom dit strax efter tio. En vanlig biljett kostar 20 euro. Hefaistostemplet är ett av de bäst bevarade grekiska templen, och det finns fler träd här än uppe på Akropolis.
Avsluta i Attalos stoa, den rekonstruerade pelarhallen med museet. Där är det skugga, och det är skönt när klockan närmar sig elva.
Centralmarknaden på Athinas-gatan har normalt öppet 08.00–18.00 måndag till lördag. I fiskhallen spolar handlarna golven och ropar ut priser, och på andra sidan gatan finns kryddor, oliver och ost.
Jag köpte fikon och fetaost och åt stående i en taverna i köttdelen. Det var ingen elegant lunch, men den var tidig. Det är poängen i Aten i juli.
När värmen blev kompakt tog jag mig till Nationella arkeologiska museet i Exarchia. Under sommaren har det normalt öppet 08.00–20.00, utom på tisdagar då det öppnar först 13.00. Biljetten kostar 20 euro.
Museet är stort, svalt och fullt av sådant som inte får plats på en klippa. Jag stannade länge vid bronsstatyerna och Antikytheramekanismen. Planera in minst två timmar. Det är ingen plats att springa igenom.
Akropolismuseet har öppet 09.00–20.00 under sommarhalvåret och till 22.00 på fredagar. Biljetten kostar 15 euro. Golvet är av glas på flera ställen, så man ser utgrävningarna under fötterna.
Den översta våningen är gjord för att titta ut mot Parthenon. När jag hade varit uppe på kullen på morgonen fick friserna ett helt annat sammanhang på eftermiddagen.
Det här museet i Kolonaki är mindre och lugnare. Entrén kostar 12 euro för de permanenta utställningarna. Det är stängt på tisdagar, och på torsdagar är det öppet till 20.00.
Jag kom dit vid 15-tiden och blev kvar. De små, släta marmorfigurerna är över 4 000 år gamla men ser nästan moderna ut. Den sortens stillhet behövde jag när gatorna utanför var som varmast.
Nationalträdgården bakom parlamentet är öppen från soluppgång till solnedgång, och entrén är gratis. Det är inte svalt här, men det är flera grader bättre än på torgen runt omkring. Det finns bänkar, dammar och en del sköldpaddor.
Jag läste en stund och följde grusgångarna ner mot Zappeion. När jag kom ut på andra sidan hade skuggorna blivit längre.
Bergbanan upp till Lykabettos går från Aristippou-gatan i Kolonaki. En tur och retur kostar runt 13 euro, och resan tar bara några minuter. Man kan också gå upp, men jag skulle inte rekommendera det före klockan sju på kvällen i juli.
Jag var uppe en halvtimme före solnedgången. Då ser man staden gå från vitt till rosa, och Akropolis tänds ungefär när sista ljuset försvinner.
Den bilfria gatan som går runt Akropolis södra sida blev min kvällspromenad. Här hänger det mesta av Atens kvällsliv ihop: familjer, gatumusiker och par som delar på en glass.
Jag gick från Akropolismuseet mot Thissio, och sträckan tar ungefär 20 minuter utan stopp. För mig tog den dubbelt så lång tid, eftersom kalkstenen på kullen glödde i kvällsljuset och jag hela tiden stannade med kameran.
Cine Thisio är en utomhusbio med Akropolis som fond bakom duken. Den brukar vara öppen från slutet av april till slutet av oktober. Biljetten kostar 10 euro och säljs bara i kassan på plats.
Filmen var nästan oviktig. Jag satt i en regissörsstol med en kall öl, och när det blev mörkt tändes Parthenon bakom duken.
Atenarna äter sällan middag före tio, och i juli förstår man varför. Jag hittade de bästa kvällarna i Koukaki, kvarteren bakom Akropolismuseet, där tavernorna ställer ut borden på trottoaren.
Beställ in flera små rätter och ta det lugnt. Klockan hann bli närmare midnatt innan det kändes som om staden hade vaknat på riktigt.
Jag skulle åka tillbaka i juli, men bara med samma uppdelning av dagen. Värmen styrde mer än jag hade räknat med. Samtidigt gav kvällarna staden en rytm jag tyckte om. Den bild jag minns tydligast är enkel: klockan 23.40 satt jag i Koukaki med ett halvt glas retsina och en tallrik stekt ost, och Parthenon lyste mellan husen.